och så var jag hemkommen från bob dylan. vet inte riktigt vad jag ska säga. han var underbar, förståss. i sin stora cowboyhatt, ölmage och sitt gråa hår. men bob dylan? jag vet inte. mer bob dylans rockiga morfar. bob dylan är ju smal och har brunt fint hår och en skön tunn fin len röst, inte skrikig och hackig. jag önskar mest bara att jag hade fötts på femtiotalet så jag hade kunnat se han i mina tonår, kring 1969 sådär. hur underbart skulle inte det vara? när han står där med jeans och sina pinnsmala ben, brunt halvlockigt hår och rösten som får att hela världen att smälta. för att inte tala om näsan. vacker.

jag kan inte säga att konserten var bra, inga låtar lät som förr. alla i en hårdare ton och vassare röst, skörare. jag vill ju ha det där mjuka, vackra, oskyldiga. jag vill ju ha dylan. unga dylan. jag fick hans morfar. eller så är jag bara född i fel tid.

nu har jag iallafall sett min idol. nu har jag iallafall sett honom. och jag satt på sextonde raden på parkett vilket betyder att jag var cirka tjugo meter ifrån honom. tjugo.